Har man intäkter har man utgifter. Insug och avgas.

Hmm. Efter en tids frånvaro från racerbanor har säkert kraven på ljuddämpning säkert lindrats? Skulle inte tro det, Den tidigare "Over-Racing" (Japan) ljuddämparen till höger känns numera lite vågat. Den blytunga Ducati Original känns lite vågat. jag lovar där är i n t e en ljuddämpare till en 2T. Det får bli en medelväg, "för hästkrafter vill vara frita!"  

Jag har dåliga vibbar på detta projekt….

¨

…hatar när jag har rätt. 

Hallå, hästkrafter jag vet att Ni gömmer er där inne någonstans. Var inte blyga. 

---------

Detta utsläppsprojekt "gör om gör rätt" kommer ta tid. Gick lös på nytt insug istället. 

Från början hade jag ett insug, sedan när jag var klar hade jag ett och halvt. 

Bra affär. Belöningen kom direkt. 

Mer bortkastad tid. Tur att det inte är retroaktivt….

…då hade man väl levt förgäves. En mindre lyckad lösning. Tänkte jag skulle haft "mothåll" (den vita nylonplasten) så att man snabbare får bakhjulet i exakt rätt position om man ska snabbt byta bakfälg. Som det blir nu kommer bakbromsoket göra det svårt att lyfta hjulet uppåt och framåt så att man får på kedjan snabbt. Gör om gör rätt och ännu en prototyp i soptunnan…. (Varför har jag jämnt otur när jag tänker).

Vill ha tillbaka min halvtimme...

Kom på en ide hur jag skulle kunna fixa snabbare hjulbyten bak på Classicracern. Inte för att jag är övertygad om att det behövs däcksbyte på 4 timmars race men det är väldigt Enduranceaktigt och då är det okej även om vikten ökar 100 gram. Så en ny distans till bakhjulet var det första steget men efter att ägnat en halvtimme åt att svarva distans med presspassning 20.00 mm mot kullagret var det dags och vända på biten och fixa rätt längd. Vågade inte dra så hårt då det var blott 1.5 mm gods. Det gick inte så bra och biten den lossnade ur svarven mitt i farten. Den som säger att jag borde nyttjat stödchucken får en snigel på ögat.

Det här var ju inte så bra på en skala 1-10.

Förbanna inte mörkret - tänd en hjälmlampa...

I morgon kväll börjar det äntligen igen. Vinterns Hjulafton, kan knappt bärga mig. Mörker+Enduro... LiPo batteriet / laddaren försöker nog säga att det var alldeles för länge sedan sist då det krävdes meck med ärgade kontakter innan laddningen började funka igen. Vad hjälper damm och vattentäta kontakter om de ligger öppet hela sommaren. Hoppas det blir roligare än senast för det var inte så roligt. Bara blött och kallt. Svagt minne av att jag grävde fram en HerrBerg ur en bottenlös myr. Äsch då. 

Point of No return.

En bra kväll. Påbörjade bromsokfästet till ClassicEnduranceracern. Orkade inte sätta upp den i AutoCad som brukligt och fick en nostalgitripp istället med stereo, papper, penna, linjal, sax och passare plus att den första brukar ändå inte bli bra utan faller under plan B som kallas "prototyp". Murphy gillar tyvärr mig. Startskottet har i.a.f gått så nu har "point of no return" passerats.

Tanken är väl att snabba upp hjulbyten genom ny placering av bromsoket. Lekte först med tanken på att avlasta svingen/fjädringen genom att ha ett stag mellan motorn och bromsoket men jag tror detta ger enklare och säkrare hjulbyten. Återstår lättning och "stoppare" på svingen.

Nu till bloggens syfte…. Startskottet för Pantah goes Classic Endurance var det…

Jag har återupptagit projektet med Pantahracern för Classic Enduranceracing. Lamporna om skall nyttjas är äntligen hemma. De får vänta lite för jag fick en omotståndlig lust att pilla som bäst på en lösning där bakhjulet kan bytas lite snabbare. Återkommer.

Learning by fail - Not.

"Man kan misslyckas många gånger men är inte misslyckad om bara man lär sig något av dem" sa Morfar. Men allvarligt, det måste finnas någon djävla åldersgräns när detta tar slut ! 

"Var försiktig, gör inte så, ta på dig handskar". Jag i min tur kan för ungdjävlar tala om exakt vad som händer om de inte lyssnar på en gammal mans varningsord, i all väl mening, men ändå. Ändå. ÄNDÅ glömmer jag själv bort mig och tar tag i bitar jag nyligen stekt med svetsen eller kapat med vinkelslipen. 

Hur är det ens möjligt? Efter alla dessa år av genuin och omedelbar smärta? Det kan för fan inte vara möjligt ! Varför lagras vissa saker aldrig på hårdskivan när annat onödigt trams som bankkoder, gatuadresser och födelsedatum som inte ens orsakar problem om man glömmer gör det? Va, va va ! Ska ersätta handen med en tånghelvete.  

"Smärta är bara känslan av vekhet som lämnar kroppen."

Skaffa hoj för att få ligga.

publicerat den 17 September 2014 på Classicbike.se

 Det är ingen hemlighet att jag en gång i tiden (20 år) skaffade hoj för att få ligga. Att man behöver ordentligt med skydd om man åker hoj, speciellt Enduro, kan inte heller undgått någon nykter själ. Min vän R fick bittert erfara i vintras att även om man har skydd räcker det inte alltid. På ett lättare och ganska rakt parti (där det givet går fortare) fick han kast på Endurohojen i regnblötan och landade på knä. Skyddet från den stora “Bildelsförsäljaren” höll, men inte knäskålen! Snudd på värdelöst. Där låg han och tyckte synd om sig själv och undrade hur i helvete långsam undertecknad kunde vara som aldrig dök upp och kunde dra honom till depån som en räddande ängel. Förklaringen låg i att jag bara 100 meter bort fortfarande låg på alla fyra och grävde fram min hoj ur lerbotten på krondiket, där jag halvt som halvt dränkt den under vattenmassor. Misslyckades nämligen totalt att vinna tid genom att hjula över den regnsåphala träbron varpå “HerrBerg” istället behagade drifta och ställde sig på tvären. Åkte tillslut över kanten med ärslet först. Skammen var total. Även mina "bara något" dyrare men “MC-märkesknäskydd” av formplast fick en kyss och sprack av smällen (helt korrekt i.o.f) för knäskålen höll och jag kunde köra tillbaka till depån för egen maskin. Där min vän satt och väntade. Gud skyddar dårar och barn.

Med trasiga delar hamnar man hos lokala bysmeden som talade sig varm för “kungen av knäskydd”. VM nivå. Tony Cairoli (åttonde i år). Kolfiber, titan, ställbar stretch, individuellt justerbara osv. Allt var perfekt utom priset som fick syret att ta slut i butiken och börja snurra. Det blev ingen affär, inte lätt och vara arbetarklass. Tiden gick och efter en slitsam vinter fanns ett enklare alternativ under våren ute på marknaden som jag ville unna mig själv. Utan "Kulfibret" men med aluminiumram, i övrigt samma koncept. Priset var ändå hissnande fyra långa. Inte ens skallen eller fötterna har det så fint. Ångesten var total när jag gick ut från bysmeden med lådan under armen, efter att väntat månader på leverans. Därefter låg hjälmen mer eller mindre på hyllan hela senvåren och sommaren tills jag helgen innan tävling insåg att jag var anmäld utan möjlighet att dra mig ur med hedern i behåll. Grisen på väg till slakt fick panik, hjälmen letades upp och benskydden plockades ur lådan. Körde samma vecka hårdträning på lokala crossbanan tills bakramen blev hängandes enbart i sadeln, som givetvis sprack. Kanske man skulle kollat skicket på "HerrBerg" före med tanke på det dåliga (eller högst selektiva) minnet från vinterns eskapader. De nya benskydden funkade inte alls, alltid i vägen. Nu gick uppladdningen från dåligt till nattsvart med fulnattmeck som följd.

“Tävlingen”.

Evenemanget var uppdelat i två heat med tre varv a 7 km och kort paus mellan. Till heat ett fick jag en hyfsat bra start och hängde på en bättre förare en bra bit tills ett ödesdigert beslut, att i ett besvärligt sluttande passage försöka byta spår för att vinna fart, vilket resulterade i en rejäl fastkörning och att framhjulet pekade nedåt istället. Jag kunde bara se på när hela kopplet av skadeglada konkurrenter försvann, tills de längre inte hördes innan vändningen var ett faktum. När jag väl kom in i matchen igen skavde “benskydden från helvetet” när jag körde fatt de sista förarna. Inte blev det bättre att jag köra om samma förare flera gånger gånger i ren förbannelse, fullagningen av sadeln hade pajat och den ramlade hela tiden av. Som de måste undrat. Det blev stumfilm i depån i väntan på att andra heatet skulle starta. För att hålla de negativa tankarna borta tejpade jag fast sadeln med Jesustejp och klurade skamset ut att benskydden satt fel i förhållande till stöveln.... I andra heatet hade jag en sämre start men bättre flyt i körningen vilket var viktigare, benskydden satt nu märkbart bättre. På näst sista varvet under ett enklare (läs snabbare) parti jagade jag framförvarande men fick ett kast som jag inte redde ut och slutade med att HerrBerg landade olyckligt rakt över mitt ben med rejält knäppljud. Det var knäskålen som protesterade när benet inte gick att böja framåt längre. Med ansiktet begravet i händerna lyckades jag pressa bort “liket” med det fria benet, övertygad om att det var illa. Riktigt illa. Vem skulle köra hem skåpbilen? Sjukskrivning? Döm om min förvåning när jag lyckades vicka på tårna. En annan förare stannade och hjälpte till och när jag hämta andan tillräckligt lyckades jag stå på benen och t.o.m kliva upp i sadeln och hitta en exit. Att fortsätta tävla var uteslutet, lyckades precis ta mig till depån. Där mötte en glad liten son upp med tröstande ord, att han var nöjd med min insats iallafall. Vad svarar man på det? Tydligt att han har inte några större förväntningar på mitt tävlande än att jag överlevt.

Efteråt påpekade en för dagens snabbaste förare att även han hade liknande benskydd. De var nämligen väl lämpade ur rehabiliteringssynpunkt, om man ville fortsätta köra även med skadat knä, vilket lät som en “vanlig dag på jobbet” för halvproffs. Men tillade att de fungerade givetvis lika bra i förebyggande syfte. Självklar!. Bara två timmar gamla men redan “betalda”. En av mina bättre investeringar. På måndagen var man på jobb som vanligt, om än lite låg. Men inte lägre än vad lite rehabövningar i två veckor fixat. Härnäst ny hjälm och stövlar för träbron över krondiket på motionsslingan ligger kvar, mig veterligen.

Sannerligen har jag fått ligga sedan jag skaffade hoj. Det har varit asfalt, grusfållor, lecakulor, lerbottnar, rishögar, stenpartier, träbroar, klippor, sjukhussängar, stubbåker, gräsmattor, ambulansbrits och hemma på soffan med ett eller båda benet i högläge. “Remember when Bike was dangerous and Sex safe?” Yupp, and I love it. 

Vad varje god far duger till...

Publicerat på Classicbike.se den 23 Augusti 2014

Far: Min kära son, vi måste prata. Jag själv sticker till Isle of Man i helgen. Kör hoj och kikar på Manx GP i veckan. Jag kommer sakna er! 

Son: Jamen. Alltså. Vem. Ska. Då. Skjutsa. Mig. Till Crosskörningen. På. Onsdag? 

Far: Min son du ställer högst relevanta frågor, Det kommer att gå bra för dig i livet ! 

Upp som en sol...

Publicerat den 12 Juni 2014 på Classicbike.se 

Tro är något fantastiskt. Tro sägs kunna försätta berg, den som tror på en högre makt räds varken fan eller fara. Finns en sekt i USA (Appalacherna) som dansar med giftormar under seans, blir man biten och dör har man helt enkelt varit klen i tron! Vissa med mer pragmatisk syn och visst logiskt tänkande är säkert av annan åsikt.

Män sägs ofta ha en alldeles för hög tro på sig själva och sin förmåga. Kvinnor tvärt om.

I veckan var jag till den lokala motorcrossbanan. Konstaterade att det snarare aningslöshet om svårigheterna än tro som gör att knappt "tvärhand höga skitungarna" med sina ilskna 80 kubikare till bålgetingar likt Humlor vingla över dubbelhoppen, i ett svep. Jag tror själv att hemligheten ligger, rent tekniskt, i att få fjädringen komprimerad just före man går in i hoppet. Sedan tror jag vidare att man behöver få den att fjädra ut precis före uthoppet tillräckligt snabbt vid själva uthoppet så att man inte får en kick-back. Tror även farten har en hel del i ett lyckat hopp.

Några saker VET jag däremot bestämt. I morgon är det payback. Kommer vara stel och ha ont såinåthelvete. Jag v e t också att jag måste kolla om radialtätningarna i fjädringarna sitter kvar efter att båda fotpinnarna släpat i marken samtidigt. Skitungar att lura farbror med sin lastgamla Enduro på detta sättet. Att komma halvvägs och v e t a att t r o n är som bortblåst mitt i ett dubbelhopp, är det sämsta av alla alternativ. Vet givetvis att jag hade lite tur som höll mig på hjulen.

Nåja, nästa vecka vid samma tidpunkt är det dags och tro igen. Oss mogna män mellan. Mor till arvingarna har en mer klentrogen syn på det hela.

Som sig bör.

Underskatta aldrig en skvätt olja

Publicerat på Classicbike.se 31 jan 2014

Har Ni precis som jag dålig relation med kedjesmörjning, 5-56, WD40 eller oavsett olja på burk? Rättare sagt att smörja är väl inte så tekniskt belastat eller betungande utan problemet ligger mer på det ekonomiska planet. Oljan tar a l l t i d slut, alldeles för tidigt. Inte heller har man en papplåda på hyllan att trolla fram en ny burk ur a'la MotoGP. Ungefär som om hojarna eller problemen skulle försvinna med nuvarande sprayburk. Om kedjan är för lång eller jag för noga är inte helt klarlagt men vår relation funkar helt enkelt inte. Jag vill inte drista mig och kalla mig snål, Ni fattar, men mängden olja i förhållande till priset är snudd på Saffran! 

Rättare sagt så tyckte jag tidigare. Efter att bytt till de fläng nya fina Trelleborgsdubbdäcken på Endurohojen var det dags att rulla ut  ur garaget för lite inspirerad iskörning. Inte noterades burken med kedjeolja som rullat iväg och strategiskt lagt sig vid bakdäcket. Det är trots allt förvånandsvärt mycket olja i sådan burk, jag lovar. SKITMYCKE', DEN TOG FAN ALDRIG SLUT! Inte kom det mycket på kedjan heller.  Garaget i övrigt kommer inte rosta på länge…. 

Konsumentupplysning a'la Svenska Bike

Publicerat den 28 Augusti 2013 på Classicbike.se

Vi som på -90 talet växte upp med tidningen "Svenska Bike" (SuperBIKE) fick alltid uppfattningen att "det beror på". Det fanns ju ingen som vågade peka med hela handen! Skulle man köpa en Suzuki GSXR1100 eller Yamaha FZR1000, så berodde det alltid på om man skulle köra långt, brett eller ha roligt. Det beror på om motorkarraktären i ZXR750 passade ändamålet. CBR vs FZR fjädring, snabbt eller bekvämt? Förnuftigt eller kul? Beror på vad som är bäst för just dig som läsare. Tillslut avgjordes eventuellt hojköp om färgsättningen fanns tillgänglig, ja det b e r o d  d e p å om det matchade skinnstället givetvis. Det tvivelaktiga rekordet i velande hade nog däremot Engelska Bike som hade ett test på tio sidor av 125'or där man hårdtestade sju stycken. De vägdes, mättes, klämdes, särskådades, toppfarttestades, plockades isär, kördes i vindtunnel men det hela tävlingen avgjordes av en för fotosessionen inhyrd fotomodell med uppenbart fasta tuttar, "Cagiva Mito is the best one, because I like the colour” (Hihihi).

Ingen ordning alls! Det händer sig att när man kört några år så ombeds man av släkt och vänner att ge råd vid MC inköp, men sådana undviker jag att ge om jag bara får ansvar men ingen fördel. Du kan ändå inte skriva på näsan vad andra ska tycka och i syvende så har alla rätt att göra samma misstag som undertecknad genom alla år.  

Som ägare av en relativt udda fågel, Ducati Scrambler 1971 får jag ofta frågan, "de är ganska dyra men är de ett bra köp" ? Jag brukar dela in svaret i två delar. Om vi börjar med den tekniska delen, helt djävla värdelös!  Man ska ha korta ben och långa armar (sitter ibland på bönpallen och kör), svag 350 cc motor, ligger man på tanken gör den 110 km/h, sätter man sig upp rasar det till 90 km/h. Vi pratar alltså toppfart, herregud 125'or från samma årtionde går fortare. Klonkig växellåda, odistinkt koppling, Orolig tomgång, svårdoserade och värdelösa bromsar, hård och oprecis fjädring, tanklocket håller inte tätt, instrumenteringen fladdrar hit och dit så man vet inte om det går 50, 70 eller 30 inte heller om motorn varvar 3.000 eller 4.000 eller 2.000 v.p.m. 6V systemet talar för sig självt och ger belysning därefter, ingen skillnad på hel och halvljus i Lux, båda ger "ledljus" om man har tur. Batteriet på ett ton, ca vikt, ger däremot väldigt fin viktbalans då hojen är byggd runt det. Elsystemet rent allmän trillar isär bara man tittar på det, kortslutning och man vrider lampknappen åt fel håll som skulle gjort Lucas stolt. Sadeln hög, hård och tjock vilket framkallar träsmak redan efter kort tag. Ljuddämparen bränner sönder sulorna och skosulor finns det gott om för fotpinnarna för förare och passagerare sitter så tätt att man delar utrymme.  

Sedan finns det den känslomässiga biten, vad brudarna glor! Finns inget fränare än att köra orakad i min “välhängda” läderjacka, arbetsbyxor och kängor! Solbrillor matchar den polkagrisrandig pappkartonghjälmen perfekt eller varför inte om jag är på humör den metallicspygrön "Nova" hjälm från 1960 talet och som luktar lite illa. "Dream on babies" blicken brukar jag slänga frikostigt runt mig, Scramblern e' bara min, du får skaffa en egen! Mig passar den perfekt! Slutsatsen kan således bara vara, som "Svenska Bike" hade sagt det, "det beror på vad du ska ha den till".

Frågor på detta?

Problemlösning Italien vs japan

Publierat på Classicbike den 5 Augusti 2013

Valentino är inte längre hos Ducati. Anledningen, säger han själv, var svårigheter att få gehör för sin kritik. Italienarna tog helt helt enkelt inte Rossi på tillräckligt stort allvar. Trots ett betydligt högre gage från Ducatiägarna valde "Vale" ändå att gå ned rejält i lön och droppa tillbaka tlll sin forne arbetsgivare Yamaha. Inte lätt och heta Lin Jarvis (teamchef) dessa dagar och hantera en skadad försteförare i form av Jorge Lorenzo samtidigt som Vale har lite, lite kvar upp till absoluta toppen.

Min äldsta son ville plötsligt damma av min MiniMoto (6 tums hjul), han har inte kört den sedan den kastade av honom för ganska exakt ett år sedan. I.o.f. tror jag inte dåvarande lowsidern tog egot så hårt för det första han gjorde när han kom hem var att dra ned byxorna och visa mor i huset rumpan där skrubbsåren satt.  Redan efter att vinglat runt ett varv i knappt styrfart kom han tillbaka in i depå, till mig som ägare av knarren och lipade över att däcken var värdelösa.

Det är väl som att sparka in öppna dörrar och påstå att det inte finns en enda banförare som inte klagat på däcken? En sanning direkt efter RR-åkarnas favorituttryck "om inte". Att däcken måste var dåliga var ju uppenbart, MiniMoto saknar helt fjädring så något annat kan man inte göra eller skylla på. 

Hur som helst kände jag direkt att detta var ögonblicket, mitt ögonblick i livet! Jag har aldrig (och kommer nog aldrig) att vara närmare Lin Jarvis sits. Jag försökte för ett kort ögonblick därför fundera hur han hade hanterat situationen? Och valde Ducativersionen!

"Sluta lipa över däcken, det är dåliga tider! Börjar du istället inte gasa blir du utan glass efteråt". 

Pappa betalar.

Publicerat på Classicbike.se den 25 Juli 2013

Själv var jag fullt upptagen med att jaga en med solen uppåtgående talang på sin pappasponsrade 85 kubikare, så jag hörde inte vrålet själv. Det gjorde tydligen andra i depån. Ljudet från en 7 åring vars 50 cc cross saknar framdrivning. 

Jag säger inte att min son är gnällig i onödan eller så men han hade faktist en kugg kvar fram att åka på så så djävla svårt kan den ändå inte varit att ta sig hela vägen till parkeringen och vänta där tills pappa förnedrats klart?

Vill inte heller låta gnällig över det otacksamma att man precis smort kedjan (som vanligt) bytt framhjulslager, kick (1.500 kr), kickfjäder, drev till vattenpumpen, olja, glykol och packningar. Så var det väl fan att bakhjulslageret skär strax efter och förvandlade framdrevet till stoft och återbördades till jord.

Ännu gnälligare kan det tyckas att både fram och bakdrev är "produktoptimerade" och endast säljs som Joddlaroriginaldel, ihop med lövtunn 1/2x3/16 (415) kedja av ädelmetall. Åtminstone om man får tro prislappen (1.200 kr). Allt i den butik vars väggar pryds av en sandsprutande världsmästare på sin KTM. Men lillgrabben är ju ett geni när han undrar vad problemet egentligen ligger i? Pappa betalar! Givetvis. Frågan är bara hur man lägger fram texten för farfar som står högst i näringskedjan, så att han förstår kopplingen? För knappast har Antonio Carioli än i dag en pappa som betalar....

DU kan vara långfinger! 

Nedskräparen betalar alltid!

Publicerat på Classicbike 23 April 2013

När man i helgen äntligen anlänt till släktens skogsskiftet, för årets vedbeskattning, så tjurar lillgrabbens 50 cc Cross. Inte så kul. Pappa avser att laga den på ett väldigt moget sätt, han ska sota ur den med eftertryck! Här lämnas inget åt slumpen. Ja, när man väl fått igång den finns det inte tid för skyddsutrustning och annat trams, man är ju VUXEN. Full socka. Efter en inledande tvekan med hackande och brappande ylar tvåtaktsången högt över nejderna. “Renoveringen” fungerar perfekt. Med benen i de nya motorsågsskyddsbyxorna hängandes rakt bak står sotet som ett kvastskaft ur pipan. Wow! What a Ride! Men hur lång kan inte skammens återresa med en halv framskärm hängandes i söndertrasad skjorta och blodiga armar? Hoppas de nya dyra skyddsbyxorna är mer beständiga mot sågklingan än diken. Min son som på första parkett sett hur man inte ska försöka gena över en mittsträng som efter två dagar av regn och tjälossning är som mjukost. Sonen begraver sitt huvud i händerna och bara skakar medlidamt, som annars bara mor i huset kan. Sedan som sprunget från hjärtat pekar han på skärmen och utbrister med eftertryck “Den där får DU betala!” Otack är världens lön, Pappa betalar alltid!! Blod, svett och framskärmen! Men vafalls, att ha närt en “Stureplansodåga” tynger mitt hjärta. “Pappa betalar”, bahhh.

“- Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a pretty and well preserved body, but rather to skid in broadside in a cloud of smoke, thoroughly used up, totally worn out, and loudly proclaiming– “Wow! What a Ride!” -

Visdomsorden ovan tillhör Hunter S Thompson, säga vad man vill om den mannen - och det gör man - men levde som han lärde gjorde han, på gott och ont. Vi har inte mycket gemensamt annat än att vi båda är lite av ofrivillig 'moviestar' i livet. I söndags var det nypremiär på nya Crossbanan. Det har kommit några nya hopp men framför allt vallar runt kurvorna. Att åka uppe på vallarna är asballt men det gäller att inte fega ur. Som min gode magister brukar mästra, “det gäller att alltid våga, för vad kan egentligen gå fel?” Att han tävlat i såväl SM som VM i Motorcross ger väl en slags kvalitetsstämpel på uttalandet. Tyvärr måste jag blinkat någon gång under föreläsning för när jag i egenskap av huvudattraktion kikade upp på publiken stod min son bland dem och funderade, eller kanske till och med hoppades att han möjligen var adopterad…..

“Some people will tell you that slow is good – but I’m here to tell you that fast is better. I’ve always believed this, in spite of the trouble it’s caused me. Being shot out of a cannon will always be better than being squeezed out of a tube. That is why God made fast motorcycles, Bubba…”

Ännu ett visdomsord av den gode Hunter S Thompson. Kunde inte sagt det bättre själv. Pappa betalar som vanligt men en svårere fråga är hur i helvete ska jag få ur alla isbitar ur motorn? Hur har er helg varit? Har Ni startat någon skogsbrand?

Foto: Björn Skogberg.

Att fuska är inget problem, att lära sig leva med det är utmaningen.

Upplagd på Classicbike 7 mars 2013

Det hände sig ju så att CafeRacern (FemmeFatale) skulle ihop "hastiga tag" då våren redan var fullbordad, så att säga. Jag är nog den enda som råkat ut för detta fenomen och varje år. Hur som helst så monterades navet i bakfälgen ihop med ett par något för långa bultar, i brist på annat. Nästan 20 mm stack de ut från muttern, även med bricka. Detta har givetvis ingen praktisk betydelse annat än lite extra dödvikt som roterar, men var en lisa för en raceoholic-själ där varje onödigt gram är sin vikt i bly. Det som är funktionellt och optimalt är dessutom snyggt, vilket inte är helt oväsentligt på en Caferacer. Det är ändå förvånansvärt konstigt hur man kan lära sig leva med vissa saker under förespegling att det är ett lämpligt jobb senare, t.ex. samtidigt som man ändå byter det dåliga bakdäcket. Speciellt med tanke på att det rullade två somrar till.

Hur som helst, årets "Mälaren runt" blev en plåga då jag 'nybullad och fikad" kommer ut från Cafet bara för att konstatera att en av de "MC-personer" jag högaktar just för sitt vackra konstnärshantverk står och granskar detaljarbetet på eländet. När den inbillade blicken närmade sig bultarna växte de med en känslomässig ångest, mätt i milllmeter. Tanken föresvävade mig att avbryta inspektionen genom föregå händelsen och vråla "hela världen står i brand men du hakar upp dig på petitesser" och sedan ursäkta sig med en hastigt påkommen Tourettsymptom. Deoderanten svek långt tidigare, som vanligt, varpå den berömda nordiska näven istället knöts i fickan samtidigt som en stilla bön och lika mycket löfte avgas, "n u  d j ä v l a r   s k a   d e   k o r t a s !"

Med Caferacern på bänken och bakhjulet demonterat b o r d e det vara en enkel procedur. Absolut enklast är att spänna fast dem i skruvstycket och montera en mutter som stöd och sedan sätta vinkelslipen på för direkt återmontering på plats. Men nej, det ska kapas med svarv för då blir det snyggare snitt samtidig som de "pimpas". Så i helgen fick jag lov av familjen att avvika från gängse förväntningar för att med lite egentid infria mitt tidigare löfte. 

Men tydligen bör man inte vänta några veckor efter demontering och byta garage, för då kan lätt en av de sex lätt trollas bort. I vanliga fall, för alla utom Norr-, och Ålänningar, är detta inget problem. Man går till närmaste välsorterade firma, slänger en tia på disken och säger med myndig stämma "en M8 x 120 Insex - hastiga tag". Andra väntar på Posten eller blir granne med Sifverts. Några tar fusket till högre nivå med gängstång. Vi som inte fattar försöker lösa det, som vi kallar det "på riktigt". Det är ju ingen som tar ansvar längre! Det är ingen slump att garagen på holmen är lika välutrustade med värdig maskinpark som skruvutbudet på hyllorna skralt. M8 SEXKANTSKALLE upp till en meter (för snickare) går tydligen alldeles bra att uppbringa på holmen, så en motsvarande 120 mm inhandlades för att paras ihop med en alldeles för kort M8-insex. 

För att då det rakt och fint så kapades både insex och sexkantbulten i svarven och gängades med M5 hane/hona. Sedan fick den smaka på TIG'en och lackbåsen. Väl hemma klagades det på att "fixen i verkstaden" var allt annat än snabb. Men herregud, jag måste ju hinna lyssna på musik och dricka kaffe också! Bakhjulet blir bra, så i sommar får man gärna trynas bäst man vill - hög som låg. Ja så länge blicken hålls borta från fästet till ljuddämparen som står på tur.... tar samvetet aldrig slut och hur många delar finns det egentligen på en Cafe-racer? 

Jag har kammat till mig….

...och gjort en "timing" även på kamskaftaren. Dj*vla Binge som en gång lurade in mig i detta fin-lir--träsk. Herr Virdung är inte oskyldig han heller. Belöningen måste vara en stabil tomgång….

Kära dagbok. Å där låg farsan igen...

Publicerat på Classicbike den 19 September 2012

Kära Dagbok. Min son och jag var ut i helgen och körde "Stubbrace" med våra hojar. Allt hade gått bra om det inte stått en fotograf i en den kurva över krönet där man tidigare lagt snyggt driftingspår. Nu slutade det hela med en neslig lowsider och vridet knä. Kära dagbok, notera att jordsprutet från bakhjulet fortfarande inte hunnit landa innan kraschen var fullbordad, så det blev en bra bild ändå. Det var inte värre än att jag efter några timmars vila med benet i högläge kunde ge mig ut på banan igen. Tyvärr ny fotograf men highsider, i samma kurva. Det blev inte "tredje gången gillt" för stöveldjävlen fastnade i hojen och nu gick definitivt knäet ur led - för resten av veckan. Kryckorna blev min närmaste dagen efter. Kära dagbok, det var inte det jag ville prata om. När jag låg där och stönade av smärta passerade min son och såg nedlåtande ut. Han stannade inte. När jag frågade varför, påstår han att han tränade och har inte tid och stanna varje gång pappa, som han utryckte det, "failar". Kära dagbok, ibland känns det som om min son måste träna lite på vår "fader-son relation" och undertecknad på Stubbrace... Perkele.

…och resultatet...

Publicerat på Classicbike.se 5 September.

Prestigetävlingen är nu genomförd.

Vuxenpoäng VS ungdomligt oförstånd 1 - 0.

Jag vill verkligen framhålla att Fiddyn var skitsnabb, verkligen! Allt gick enligt plan dvs ledning från kurva två till mål, givetvis, givetvis vad kunde gått fel? Det känns ändå som om en presskonferens är lite överdrivet. Säger som Kungen. Vi vänder blad och går vidare. Jag vill bara passa på och tacka den tillresta publiken, min familj som trodde på mig (dvs Fabian 6 år) och sponsorer (undertecknad alltså). Avslutningsvis vill jag bara framhålla regnet var verkligen inte till MIN fördel och som kommentar till konkurrentens vattendränkta fögge på tredje varvet citerar jag Peter Skölds bevingade ord. "Otur har man om man leder stort på sista varvet och åskan slår ned i tanken, allt annar är skitsnack".

När platån eller hoppet är det sista som sviker en….

Publicerat på Classicbike.se den 4 September 2012

Jag vet, som småbarnsförälder ska man inte tappa besinningen, men gränsen var faktiskt nådd för vad man kan ta emot runt kaffebordet och av andras ouppfostrade ungar. Detta inför gemensamma vänner och vittnen. Jag var tvungen att göra en markering. Fullt införstådd att utmaningar av denna typ är enbart barnsligt, löjeväckande, hypotetiska och av tveksamt inslag. Speciellt om man ska låtsas vara något slags moraliskt föredöme för sina egna barn. Jag vet också att jag har allt att förlora och inget att vinna mot denna pubertala hormonstinna ungdom men nu är det försent med klokhetens kranka blekhet så här dagen efter. Sagt är sagt även om det var gjort i stridens hetta. Pinsamt medveten om att ”gunghästen” som den nedlåtande kallades (och som det egentligen handlade om) kommer få det svårt på en renodlad crossbana, men en Endurohoj är ändå en vidareutveckling av något och motståndaren (även om han nu råkar rankas som en riktigt bra tävlingsförare inom motorcross) kommer ändå att sitta på en hög med skit från Kina.

Förvisso har de exalterade skitungarna i motståndarlaget nu svetsat om ramen (tio gånger), uppdaterat svingen, hjul, styre, framgaffel, däck och bakfjädring varefter originaldelarna sprättat i tusen bitar. En borstad gris är bara en finare gris. Sedan brukar ungdomligt övermod straffa sig. Rättvisa kommer att skippas. Visst jag har blivit ifrånkörd av cross 125’or, men deras verktyg är i grund och botten bara en uppborrad 110 cc, nu på dito 160. Visst låter den rappt i motorn med annan fögge och går lätt på bakhjulet, men det ÄR en kinesisk FIDDY, jag vidhåller alltså att det är inget annat än en hög med skit. Den kommer paja långt före mål. Ska bara fixa bromsarna på Volvon 245'an så kommer jag med Enduron, tryggt och väl förankrad på släpet i kväll till crossbanan och står för min del av utmaningen. Ungdom ska käka grus. Inga problem, alls. Inte alls...

Ett barns uppgift här i livet är att göra mor orolig och far besviken

Publicerat på Classicbike.se den 26 Augusti 2012

Som boendes på sten i Östersjö kommer jag ofta i kontakt med Finnar. Lika mycket som jag har svårt för det finska språket gillar jag den finska mentaliteten. Visst jämfört med Svenskar är Finnar lite vemodiga och "trivs bäst när det går som sämst" men de har Sisu vilket bär med sig att de inte ifrågasätter allt hela tiden utan kör på - på gott och ont. Det är ingen slump att ska man vinna krig ska man ha tysk disciplin, amerikanska vapen, finska soldater och en italiensk fiende.

Min yngsta son och jag försöker oss på motocrossåkandes ädla konst, det är kul att han har mer tävlingsinstinkt än farsgubben kombinerat med lite finskt djävlar anamma, vi får se hur långt min ekonomi räcker. Hittills har det varit snålt med barn på Crossbanan men nu vädrar vi morgonluft. I kölvattnet av detta får man försöka ställa upp när andra föräldrar visar intresse, eller ännu bättre telningarna själva. Nyligen blev jag kontaktad av en förstående mor som berättade att hennes sons största önskan var att prova på motorcross. Vi lånade således ut både hoj och skydd plus instruktioner. Provkörningen visade sig vara en succé men "nej", det skulle inte bli mer. Med förvåning fick jag veta att mor hoppades på att sonens dröm av sig självt skulle förvandlas till sand i och med provkörningen, för någon tid för skjutsanden till crossbana fanns rakt då inte. Det var rytmisk dans som gällde, därmed basta!

Beklämmande inställning hos en förälder, om du frågar undertecknad. Kommer min son hem och berättar att han vill börja med rytmisk dans, ja då förklarar jag helt enkelt att bilen är trasig, "sätt dig på Crossdjäveln och håll käften". Barn måste ju få ha roligt...

Inte politiskt korrekt.

Publicerat på Classicbike.se den 1 Februari 2012

Jag kan ärligt säga att jag inte är speciellt intresserad av vapen, fast jag äger en Scrambler vars slogan är “For Fishing, Hunting, Shooting”. Har full förståelse och respekterar varför folk jagar vilt för husbehov, t.o.m uppmuntrar detta fenomen. Vapen att döda för nöjes skull eller att försvara sig mot en osynlig eller ”tänkbar” fiende kammar hem noll pulshöjning i min värld. Inte så att jag är pacifist, sökte frivilligt till militärtjänstgöring efter att fått frisedel. Att bränna av ett eller annat skott i luften eller på pappdocka var lätt val mot att få betald styrning i Sveriges största motorvagnpark. Det hela föll på att mina krav som MC-ordonnans eller i andra hand flottan inte matchade de två valen som erbjöds, dvs köks-, eller skrivbordstjänst.

I helgen var det MC-mässa i Göteborg, jag representerade där MC-Collection. Ett jobb jag kunde ta på lekfullt allvar, tack vare Lisa som var general i montern. Att mässor fyller en enorm social funktion råder det inte något tvivel om. Alla besökare beredde oss med glädje genom att komma, någon genom att gå. T.ex Ducatisten som nämnde i förbifarten sin Indiana ståendes i Sverige, en fråga jag funderat över när det skulle ske i 15 år fick nu svar. Eller mötet med “BiG” him self, trevligt värre! Men rekordet var, tyvärr, Fidel Castro look alike. Klädd i armekläder, stor yvigt svart/grått skägg och ett hår som stod rakt ut under flygarmössan beundrade han först den 50 cc Monarkracer vi hade på podiet. Sedan orerade han högt och ljudligt med yviga gester att alla som köpte MC eller betalade försäkring är idioter. Kungen var diktator och går på horhus, det finns inte några riktiga män nu för tiden, det galna att man inte fick trimma mopeder eller bränna egen sprit. Mest funderade jag på varför han betalade 100 spänn i inträde. Mitt i allt erbjöd han mig att köpa vapen, det skulle behövas när terrormuslimer och kineser med häst och vagn nu tog över landet. Fick till slut en väldig lust att med berått mod jaga ut herr Castrull ur montern med Monarken, om bara Lisa gett order. Tror banne mig jag skulle blivit en riktig tillgång för det Svenska försvaret utan att avlossat ett endaste skott, bara jag fått chansen....

De sju små dvärgarna på startlinjen.

Om du frågar mig är det en sorlig syn.

Publicerat på Classicbike.se den 13 Januari 2012 

Det var som om de sju dvärgarna stod på startlinjen i det lokala crossmästerkapet. Där fanns "f.d. proffs", "uppåtgående", "otränade", "bakfull", "evigt trasiga", "pojkkvaskern" och inte minst undertecknad.

För att hålla motivationen uppe kryddas varje träning i slutet på körtiden med racet med stort "R", ibland flera gånger samma vecka. Det bästa med dessa race är att ingen kommer ihåg resultaten från gång till gång annat än att f.d proffset vann med den uppåtgående i hasorna! Ett slags "what happens in Vessingsboda, stays in Vessingsboda" med andra ord. Allt föregås och avrundas av ett evigt psykande, undertecknad har fått höra mer än en gång att jag framgångsrikt bevakat sistaplatsen. "When the flag drops, the bullshit stop" brukar jag vuxet påpeka.

Ute på den stubbminerade åkern går starten, vår vana trogen låter vi alltid f.d proffs och den uppåtgående elitåkaren få ett rejält försprång redan in i första böj. De har ju ändå 180 bakhjulshästar, vardera! Racet handlar till lika stor del att inte bli varvad av ”f.d.” och ”kommande” som att överleva de tio till femton varven vi kör.

Redan innan andra svängen pressade jag mig enkelt förbi "evigt trasig" som vanligt med vind bakram och utan fungerande fjädring, hamnar därefter bakom den "otränade" som kört relativt fort men kort. Innan ens det andra varvet är avklarat har nämligen den "otränad" snuddat vid sin andra hjärtinfark och kör på ren och skär sisu vilket brukar räcka något varv till. Jag tar rygg på den "unge" som jagar "bakfull". Spriten och de sena kvällarna kräver sin tribut, efter tre varv körda skakar "bakfull" på huvudet och kör åt sidan mer eller mindre frivilligt, kanske för att spy igen i hjälmen? Ligger tätt bakom och stresstestar den unge pojkkvaskern som kör aggressivt men lite ojämnt, de meter han drar iväg äts fort upp av missade inbromsningar och slarvigt tagna hopp och kurvor. Ett större misstag ut i spenaten och undertecknad kan defilerar in i mål som trea.

Efteråt ska det givetvis ältas och förklaras. Alla vet, men ändå ska det ifrågasättas. Undertecknad delar gärna min hemlighet för er läsare. Jag bantar! Det är allt. Bantning, ”is da the shit man!” Att banta är enkelt, det enda man behöver göra är att a l l t i d tänka på att äta rätt, träna regelbundet och undvika fest o sprit. Sommar som vinter. Plätt lätt, evig kamp kan jag berätta. Varje slag måste vinnas, kriget tar aldrig slut. Hur svårt kan det vara om man vill komma trea i "Vessingsbodacrossmästerskapen", ett mästerskap ingen kommer ihåg...

När moralen är ens fiende.

Publicerat 22 December 2011 på Classicbike.se

F*n man har moral som en knarkare...

En vän är 32 km från att kika på en trasig 907 i.e. 1991. 

Ska ringa igen om 30 minuter, då måste jag bestämma mig på stående fot.

Han har stålar o skåpbil.

Hjärnan vrålar NEJ-NEJ-NEJ-FÖR-HELVETE. 

...men hjärtat bara kvittrar på...

- ja va' fan, nu när du lyckades sumpa köpet av den kvaddade 1098'an...

Hatar mig själv.

Operationen lyckades förvisso, men patienten dog.

Publicerat på Classicbike.se den 11 November 2011

Idag tackade jag nej till erbjudande att köpa en Ducati, under marknadspris.

Skulle i högsta grad varit en bra affär.

Lovad vare Herren, jag är botad!

Vänta nu!

Ville jag det?

Shit.

Rock en Roll rejsrapport från Stenslätt….

Publicerat på Classicbike.se den 4 Oktober 2011

Crossen var nyvaxad, kedjepaketet, bromsgreppet, bromsbelägg och kopplingsvajern bytt. 

Avslutat med en rejäl rundsmörjning invändigt och utvändigt så rent tekniskt oroade jag mig inte! 

Efter en brakfrukost och nedresa helt utan punktering gick jag i säng tidigt för att vara utvilad inför lördagen, hann t.o.m insupa lite depåatmosfär före. En första Endurotävling (endurokörning överhuvudtaget) är ju ändå speciell, bäst å vara mätt o utvilad. Ränneslätt är ju ändå så nära Enduro VM undertecknad kommer och licensen var med, jajamensan fattas bara. 

Solen sken och jag hade tilldelats start precis mitt i smeten av de 400 i min klass, kände en patos av lugn innan start.

Skrattade t.o.m åt det fåniga att skyddsglasögonen immade igen i väntan på att den röda lampan skulle slockna! 

Direkt startade Crossen, givetvis, den manliga sparken visade vem som bestämde - nästan. Fick nämligen "kärringstopp" direkt efter. Sen kickade jag min vana trogen till gnolandet av "förlåt lilla söta du vinner, du bestämmer visst..." Åntligen igång efter vad som upplevdes som en evighet, full socka till slutet på svansen, dvs 100 meter rakt fram. 

De inledande kurvorna gick på jord/sandbana innanför breda fållor och jag körde om säkert trettio personer på yttern, innern, över och under fram till skogen. Äntligen skogen! Tvärstopp igen. Crossar framför, på sidorna, över, bakom och fan om de inte var någon under också. Vet inte hur länge jag stod i kö på den smala stigen i uppförsbacke annat än att motorn kokade och kopplingen svimmade (får svårligen i neutralen med motorn igång). Kopplingen var nu lika distinkt som överkokta makaroner. Kaptens Haddocks (Tintin) vokabulär framstod som rena syjuntan. 

Stretade vidare men med 10 % av sträckan avverkad och 30 gånger köande och lika många motorstopp senare fick en stackars funktionär som korsade min väg veta att hade jag "velat köa till helvetet fryser till is hade jag lika gärna kunnat valt Stockholm i rusningstrafik och sparat 600 spänn". Nåväl han verkade inte ta det så hårt utan vi kämpade på med att försöka fixa kopplingen helt utan verktyg, en leatherman kunde man dödat för.... 

Hur som helst under tiden vi meckade löste sig grundproblemet, alla medtävlande försvann nämligen. 

Resten av körningen bevakade jag framgångsrikt sista platserna, visst körde jag om någon enstaka eftersläntare och blev omkörd av eliten men det rullade i alla fall på om än långsamt. För ganska snart framkom att mitt nya drivpakets utväxling inte var framgångsrecept för detta, hela varvet togs mer eller mindre på ettan och ibland tvåan. Med marginellt återhämtad koppling fick jag helt enkelt planera körningen och försöka undvika "situationer". 

In för varvning med vätsketankning och ut igen. En viss trötthet, speciellt i högerben började nu infinna sig och rejäl påkörning bakifrån gjorde inte saken bättre (han stannade och bad om ursäkt, så udda får vara jämt). Körde ändå 20 min snabbare och därmed upp några pinhål i tabellen. Var på hugget när jag gick in i stadion för ett tredjevarv, men hann inte innan målflaggan föll och med den min målsättning. Slutade som 316 av 348 som gick i mål. Måste erkänna att jag var (är) besviken på resultatet och duschen givetvis helt utan varmvatten! 

Nu hade jag inte tänkt köra detta som annat än en engångsgrej. Jag har helt enkelt inte fått mersmak på skiten utan vill ha revanch på Stenslätt, förlåt Ränneslätt. Vi får se om anfallet släpper i vinter. Funderar oavsett på att löpa linan ut och avyttra nuvarande trotjänare och uppgraderar till en Cross med startmotor inför 2012 utifall att! Hur blev det egentligen så här illa? Jag skulle ju bara....typ "been there done that!" 

Ja givetvis höll på glömma. 

Sedan måste jag lära mig finska också så jag kan prata med funktionärer nästa år utan att vara oförskämd. Saaaatans Perkele, typ! 

Shit vilken lång vinter.

What can possible goes wrong ?

Publicerat på Classicbike.se 28 September 2011

Min sinnesbild. 

Allt packat och klart imorgon. Käkar en god näringsrik frukost på resan över Ålandshav och efter problemfri resa anländer vi till banan imorgon fredag för att insupa lite atomsfär. Efter en lugn och skön kväll vaknar jag utvilad på lördag för mitt första Endurorace någonsin (Ränneslätt). Solen skiner när vi står på startplattan och när startskottet går så startar Crossen på första slaget, det är klart jag har ju letat upp kompläget perfekt. In i första böj ligger jag i topp 100 av 600 startande och får en problemfri resa de minst två, helst tre, av de 22 km långa varv jag företagit mig att klara av. Pgr av mina förberedelser redan i garaget bärs jag fram av enormt flyt och förivrar mig inte och håller mig därför på hjulen hela vägen under de två och en halvtimme jag har till förfogande. Efter målgång en skön dusch och sedan god middag innan besök på statshotellet för lite party. Nöjd och glad servar jag teamets ”elitåkare” som tävlar på Söndagen! Perfekt. 

Min arbetskollegas sinnesbild. 

Jag packar kvällen före men glömmer licensen. Resturangen är fullbokad så det får bli kaffefrukost med gårddagens ostmacka , givetvis med torra hörn. Efter en punktering anländer jag precis efter grindarna stängts och får sova utanför depåområdet. Luftmadrassen har även den pyspunka varefter jag ligger sömnlös på kallt plåtgolv och blir förkyld. På morgonen regnar det, kaffet är kallt men mjölken varm. Funktionärerna är sura för att jag glömt licensen. Missar starten helt då jag slinter på kicken då kängan är full av lera. Därefter vägrar cross-satan att starta pgr av glappkontakt i dödarknappen. Som 599'e in i första böj är banan helt sönderkörd och jag vurpar strax efter och kör sönder kopplingshandtaget och blir därefter rammad av 600'an Missar avfarten på första varvningen för vätskekontroll och tankning och stupar utmattad i lerpöl när soppan tar slut. När alla funktionärer gått hem kommer jag tillbaka till depån släpandes på min Cross. Varmvattnet är slut i duschen och utmattad slocknar jag sittandes i plaststol ute i regnet. När de övriga gänget kommer hem från krogen på natten väcker de mig och jag kan inte somna om tidigast på morgonkvisten då eliten startar sina Crossar..... 

Några frågor? 

Det börjar inte så bra, upptäckte glappkontakt till dödarknappen igår och idag bröt förkylning ut, två dagar innan start. Fan! Nu hänger det på frukosten. 

Ranneslattloppet.nu

 #1042 – Motion 7.

Gör om, gör rätt.

Publicerat på Classibike.se den 14 Augusti 2011

Jag är väl den femte ägaren till den gamla motorn. 

Ena motorkåpan skulle varit fin om inte någon innan försökt lösgöra den med våld tidigare, det är svårt att få den helt oljetät. Tänk vad livet skulle kunnat vara mycket lättare....

Någon gång 1980:

Expediten; Hej och välkommen, vad ska du med stämjärnet till? 

Kund; Jag ska bara mecka lite på hojen. 

Expediten; Tyvärr stämjärnet är inte till salu, då får den här avdragaren istället. 

Kunden; E-hh jaha, det ska väl gå bra. 

Expediten; Samma sak med den här bygghammaren, den byter vi mot denna. 

Kunden; En gummiklubba! Vad ska jag med den till?  

Expediten; Det går lika bra men skadar inget. Ser även att det ligger ett bräckjärn i kundvagnen, den går fetbort. 

Kunden; Men den var ju med i Haynesboken. 

Expediten; Jasså du läser Haynes verkstadsböcker, då är det ett riktigt mothåll du ska ha istället för den skit de visar i boken! Dessutom plockar vi bort morakniven också - här har du! 

Kunden; En plastskrapa, vad ska jag med den till? 

Expediten; Den ska du ta bort gammal packning med istället för kniven som bara repar sönder en annars fin yta. Nästa ägare kommer att tacka dig. Jag uppmanar dig att skaffa riktiga verktyg eller lämna in hojen för service hos auktoriserad verkstad. 

Kunden; Vilket djävla förmynderi, Ni kan behålla skiten. 

Expedit i butik 2; 

Hej, ser att du har en massa illegala verktyg i korgen. 

Har du leg,? De ringde från konkurrenten, misstänker att du är den som nekades köpa ut i förra butiken....

Kommentera gärna....

Att käka grus är fostrande...

Som roadracingentusiast kan man inte låta bli att vara avundsjuk på ”kollegorna”, de på andra sidan stängslet, med motorcross. De har uppskattningsvis 50 ggr fler banor att köra på, lägre startavgifter och ett smörgåsbord av evenemang. Det en RR hoj tappar i värde på två-tre säsonger kostar en flångny Cross i inköp.

Sedan erbjuder motorcross körning ”runt hörnet” flera gånger i veckan, året om, vilket man knappast kan säga om RR då de flesta verkar ha minst 20 mil till närmaste, och i regel fullbokade, asfaltbana. Ej att förglömma, blott snöfria dagar. Alltså införskaffades en bättre beg 4T-cross som komplement till RR.

Att vara på topp i karriären, ansvarstagande far och finansiellt stärkt betyder för andra, som ”moppefuckot”, att man är lastgammal i gården. Detta ökennamn gavs på stående fot efter en lymmel retfullt påtalat hur kul det är att undertecknad ”börjat köra Cross på gamla dar”. I mer än ett avseende har han dessvärre rätt, att jag körde tung MC innan han var född har satt sina spår. Som att lära en gammal hund att sitta. Jag kan förbannat inte få det att fungera med bakbromsen, efter 20 år på asfaltbana, utan förlitar mig helt på fingertoppskänslan vilket ibland kan vara nog så spännande på löst underlag.

Glädjande nog har min yngsta arvinge (5 år) visat sig vara mer formbar än undertecknad varpå ”leksaken” (PW50) redan efter en sommar byttes mot ”riktig” cross med betydligt bättre fjädring och raskare motor, på gott och ont. Han sladdar runt, ibland okontrollerat med benen rakt ut, men glädjen går inte att missta.

RR och motorcross har i.a.f en sak gemensamt och det är vikten av att i sadeln placera kroppen på rätt ställe, vid rätt tidpunkt. Förvisso i RR mestadels på sidan om, i cross framåt eller bakåt. Min totala oförmåga att just placera kroppen rätt i crossadeln blev snabbt ett kännetecken och varje körpass liknade mer rodeo än galopp. Min mentor ursprungligen från Estland försöker ge mig råd, vissa fungerar direkt, andra inte lika bra. En av de sista stora pusselbitarna (förutom bakbromsen) har varit kurvtagning och att hålla blicken tillräckligt långt fram. Efter att han påtalat två gånger i rad att jag måste sitta längre fram för att sladda ut ur kurvorna mer kontrollerat (och därmed köra fortare), väste han ”sitter du inte längre fram i sadeln nästa gång får du en fet smäll” (höttandes med näven). Management by Perkele, en slags genväg förbi tidsödande peptalk till resultat direkt alltså. Sittandes på tanken (?) och vinglandes som en skadeskjuten kråka med blicken bortom grantopparna upptäckte jag att det fungerade trots allt bättre och jag har nu officiellt uppgraderats från rundningsmärke till en medtrafikant med vissa fjädringsinställningar kvar att lösa. Esten hade inte fostrats till lokal motorcrossmästare av sin far i onödan, metoderna kan alltid diskuteras. Inte minst att lära sig hålla munnen stängd när han och ena halvan av de "odödliga uppåtgående stjärnskotten" passerar. Andra halvan i depån bär förutom synliga kalsonger och lustiga kepsar på snedden även gips, så det är ingen lek att motionera här.

Sedan betraktar jag avundsjukt Minimonoåkarna nästgårds, på andra sidan stängslet, där borta på Kartingbanan. De små rackarna. Billigt att vara värst. Slipper släpvagn, fjädringsproblem och det eviga tvättandet av skitiga kläder, hojar och luftfilter. Minimoto, det blir en bra pensionering!

Angående Henkes krönika om fördomar….

Publicerat på Classicbike.se 6 Maj 2011

Henke berörde i sitt senaste kåseri ett intressant ämne, fördomar. Jag kan en hel del om detta ämne då jag inte är bättre än någon annan. Anklagade nyligen min gode vän från Finland för att vara rasist, detta efter att han hållt ett långt osande brandtal, men han blev inte svaret sen. Hur kunde han vara rasist som har fördomar om ALLA medmänniskor, utan urskiljning?!

Nåväl, det jag själv går upp i spin på har inte så mycket med etnicitet eller fina titlar utan mer personer som låtsas vara bättre än de är. ”Mycke’ skryt och lite verkstad” som ett populärt ordspråk beskriver situationen. Jag kallar dem ”läktarexperterna” – Ni vet ”Om de skulle kört det där rejset så skulle de minsann gjort det bättre” osv. Ett annat exempel är ”Kreditkortshyvlarna”, Ni känner säkert igen situationen, är där jag satt på ett sommarkafe med goda vänner och in glider ”värstingen och tar över hela spelplan av fordon”. Tiden stannar, folk slutar prata. Kaffekopparna förblir halvt urdruckna och snabbt bildas en klunga av människor som storögt står runt fordonet. Ägaren, givetvis en Brats* med alla attribut såsom kläder, bakåtkammat hår och ett par märkessolglasögon på toppen. Ägaren, kanske en VD på stort bolag, pekar stolt som en tupp på sin leksaks alla olika delarna och berättar för omgivningen hur otroligt mycket tid, jobb och pengar det kostat att få den i det skick den är nu! Snackare! DET är något att gå upp i spin på!

Nåväl Morfar mässade att man inte ska vara avundsjuk på någons lycka då man sällan känner till deras sorger. En ytligt bekant hade inte bara en utan fler ”numrerad-produktions-racer-motorcyklar” man kan döda för, nu pratar vi inte ”eftermarknads-påhängs-kit” utan Öhlinsframgaffel, monocuts och kolfiber färdigt monterat på fabriken, pris därefter. Även en grym italiensk sportbil huserade i garaget, klart man var avis. När det var träff i hans stad fick jag generöst nog övernatta hos honom, i något som visade sig vara en minimal lägenhet. Noterade en stereo från Bang-Olufsen, en säng och ”min” soffa. Inte mycket mer. Insåg därför ganska snabbt att mina fördomar kommit på skam, det inte handlade om rikedom utan prioritering på hög nivå! Karl’n ägde ingenting i övrigt, inte ens klädgalgar eller besticklåda - utan hade de fyra-fem besticken löst skramlandes i kökslådan. Med så mycket vackra fordon i garaget måste man vara lycklig! Därför blev chocken total, en motgång senare i livet och allt var över för egen hand. Så stor sorg bar han gömd innerst i sitt hjärta.

Även om jag verkligen försöker göra och ta reda på så mycket själv hamnar man förr eller senare i den sits att man måste rådfråga de som vet. Var därför i vintras till en "bysmed" som även han gick bet, men visste annan mekanisk firma där ”expertis” kunde finnas. Blev förvånad, för väl där mötte jag väldigt oväntat av just samma ”Herr Brats” fast nu på verkstadsgolvet, fortfarande bakåtslickat hår men nu med skyddsglasögon på knoppen. Noterade även den blå arbetsrocken och valkarna på händerna. Efter att fått ett klart trevligt bemötande och sakliga svar på mina frågor berättade han med stor skopa entusiasm återigen om vedermödorna med sitt eget hobbyfordon och hur den tog all tid och surt förvärvade pengar bara för att få leva som en kung varje sommar. Jag som tävlade borde ju veta hur det är. En riktig ”self-made” entusiast med stor självdistans visade det sig! Jag skämdes lite när jag gick därifrån….fördomar är en styggelse!

Som tillägg till Henkes konstaterande i krönikan, "fina titlar", skulle jag därför vilja lägga till ”klädkod”. Underskatta aldrig en person med slips eller, för all del ,”Gällivarehäng” för bakom kläderna och övriga attribut som tatueringar och piercing finns kanske just den expert och vän du söker inom just ditt favoritområde..... 

Kommentera gärna.

AM


*Brats enligt Wikipedia.
Brat (vanligen med engelskt uttal: [bɹæt]) har olika innebörd på svenska och engelska trots att det är ett lånord från det senare språket. På svenska är det en (oftast pejorativ) beteckning på ungdomar och unga vuxna personer från överklassen med en utmärkande kläd- och livsstil och attityd. Personerna sägs sakna egen inkomst och leva på sina välbärgade föräldrar. Ordet brat är förknippat med en särskild klädstil, där ett genomgående tema är att kläderna är av något dyrare karaktär men inte nödvändigtvis propra. Pikéskjortor, åtsittande slitna och lappade jeans sam bakåtkammat hår (backslick) anses utgöra viktiga tillhörighetstecken.

Vad är billigt och vad är dyrt?

Publicerat 25 Mars 2011 på Classicbike.se

På bilden ser du ett helt vanligt standardrullager från SKF, finns som beställningsnr. Inget konstigt, det sitter i en växellåda, parvis, på Ducati 750SS, M750, osv till 999 men lustigt nog ändå ingen lagervara hos lokala Ducatihandlaren utan jag fick vackert vänta. Tacksamt denna gång en ”bra o ha” till ett ”kanske-kommande-projekt”.

I helgen som passerat var det äntligen MotoGP premiär. Som jag har väntat på att få se Valentino  Rossi  #46 i sadeln numera på Ducati Desmosedici. För den lönen så är förväntningarna enorma, snudd att gå på vatten. Att allt hänger ihop förstod jag inte då.

Det blev lite stressigt för ungefär samtidigt ringde en god vän och ville återigen kika på min -50 tals Piaggio Acma (Fransktillverkad på licens) jag har i gömmorna. Tyvärr ett påbörjat renoveringsobjekt, den är komplett men kräver många timmars kärlek innan den rullar på vägarna igen, framför allt rostlagning. Har börjat med att blästra motorblock och fälgar, nya kullager i motor, helicoil i tändstift osv men allt är fortfarande i en vit plastback – bättre än när jag köpte den i.a.f. Min (men inte hans) tanke var väl en gång i tiden en ball ”Customvespa”.

Styrkt av Vespans förhoppningsvis nära förestående försäljning ringde jag i min tur på den där udda snipamotorn som en gång var tänkt att gå på Petroleum. Också ett renoveringsobjekt då kompressionen var som att veva i en kastrull överkokta makaroner, men den enkla felkällan med de havrerade insugsventilerna upptäckta jag redan efter två minuters skruvande och förmedlades ärligt till säljaren men möttes av ett totalt ointresse, varpå vi hade affär.

Gungor och karuseller, kika på rullagret igen. Visst är det lustigt att de två rullager, Piaggion och snipamotorn har en gemensam nämnare och det är prislappen.  1.500 kr, Etttusenfemhundrakronor!!!! Skulle jag göra om helgen vet jag precis vad som skulle gå fet-bort. Det är klart vinner ”Vale” något rejs på Ducati under säsongen är han värd lagren. Annars kunde jag väl slängt vespan i sjön direkt, bortsett från det faktum att lärdomar är som ju bekant är guld värda och måste få kosta...

Att kicka igång vintern….

Publicerat på Classicbike.se den 14 mars 2011

Lyckade affärer handlar alltid om timing, oavsett om man är köpare eller säljare. I ungdomens dagar var jag i snabbt behov av en bil på måndag morgon för det nya jobbet. Affären gjordes sent på söndag kväll, Ford Fiestan var klart övervärderad men säljaren visste att jag var i nöd och priset blev därefter. Senare när jag verkligen inte var i nöd brast bulten för armen till generatorn, efter två timmars lönnlöst mekande utomhus i kyla och med blodiga knogar genuint hatade jag bilen så pass att att den såldes på stående fot till en förbipasserande mot två dunkar motorolja.

Köpte en 4-T cross för en tid sedan, affären gjordes upp ute på banan före körningen och priset därefter, lite för dyrt men den har i stort sett fungerat bra så helt fel var det inte. Längtade och planerade hela hösten så crossen fick isdäcken och nytt tändstift monterad redan i november i år, men ett endaste sketet pass har jag hunnit med i år. Resten har varit sjukdom, vindbyar, snöfall, drivsnö, oplogad banan, födelsedagar, resor, deklarationen osv - ja Ni vet. Nu i mars var sista chansen med gänget innan isbanan är helt förstörd av våren.

Förberedelserna i veckan var minutiösa. Crossen var tvättad med nytt luftfilter, nysmord kedja, nytt kopplingshandtag, och nytankad! Sambon var bortrest, äldsta pojken skickades till kompis, minsta pojken skjutsades de alla km till mormor plus det obligatoriska kaffet.  Sedan störta hemåt för lastning av hjälm, skydd, stövlar, handskar, stöd, verktyg - allt ska med! Har bara två timmar på mig -i praktiken en timmes körning! Inget får gå fel vill därför ta en provrepa innan lastningen så att allt fungerar perfekt på isen.

Full choke och kick, stendöd! Kickar igen några gånger – jaha vi är på det humöret. Ingen choke, fullt spjäll. Nopp. Kick, kick, kick. Ingen gas, kick, kick, lite gas, kick, kick, kick. Börjar få ont i foten trots rejäla arbetsskor crosstövel på. Kick, kick, kick, svetten lackar. Av med jackan, Kick, kick, kick, Soppa kommer ur slangen!  Kick, kick, kick, kick, kick, det var självaste – stängde ju av motorn själv efter den efter senaste körningen, inget kan paja av att stå stilla! Kick, kick, kick, kick, kick, helvete kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, startgas kick, kick, kick, kick, vad  fan? Kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, kick, startgas kick, kick, startgas kick, kick. Vill verkligen köra på isen, kom igen nu.  Kick, kick. Vilar i snödrivan, orkar inte ens lipa.

  

Vet att måste jag av med sidokåpor, sadel, tömma tanken, för att kunna demontera stiftet så börjar jag  är det garanterat inget isåka. Kickaaaar och kiiiiiickar… varje slag blir nu bara tröttare och mer oinspirerat. Till slut handlar det om att dra runt kolven och hålla kicken blank. Slänger crossen i snödrivan i ren och skär förbannelse. Den får ligga kvar när jag går in och dricker en halv lite vatten och en kopp kaffe. Nu hade jag i.a.f tur att felet var bara en ärgad kontakt och att ingen råkade passera med två dunkar motorolja…..

Vårkänslor my ass!  

Ärliga motortrimmare…. (som senare inte visade sig vara så ärlig)

Publicerat på Classicbike.se den 23 Februari 2011

Det går inte, finns det ingen vilja finns det ingen väg. Jag kommer inte ur raceträsket. Innan säsongen ens börjat kapitulerar jag och planerar och sonderar för fullt inför årets häftigaste rejs. Race-oholic del 2. 

Eftersom jag själv har lite si och så med erfarenheter av motortrimmare och leveranstider så kontaktade jag Binge med ännu större erfarenhet av vilka som kan ge ärligt svar på leveranstider. (Läs hans krönika). Hans bästa tips följdes upp av ett E-brev som skickades sent igår kväll. Styrkt av leverantörens dåliga hemsida ägnar han uppenbarligen mer tid vid metallfräsen än datorn. Svaret kom inom 24h och blev inte nådigt.

(Fritt översatt)

"Hej Anders !

För det första, vi har verkligen inte inbytesdelar för denna modell och snabba leveranser!!!! Vi har för närvarande två månaders leveranstid på denna typ av jobb. Alla rejsputtar vaknar plötsligt till liv samtidigt, efter sista veckan i januari, Som vanligt, år ut och in samma visa. Varje vår måste alla på firman jobba 12-16 timmars dagar, 6 dagar i veckan  för att Ni inte kan planera utan är ute i sista minuten. Låt mig veta om du fortfarande tänker skicka in delar för bearbetning och lägga in beställning.

Hälsningar xx"

Binge har rätt. Ärligare än så kan det väl inte bli?

Måste få iväg grejorna i veckan…!