Kära Dagbok. Min son och jag var ut i helgen och körde "Stubbrace" med våra hojar. Allt hade gått bra om det inte stått en fotograf i en den kurva över krönet där man tidigare lagt snyggt driftingspår. Nu slutade det hela med en neslig lowsider och vridet knä. Kära dagbok, notera att jordsprutet från bakhjulet fortfarande inte hunnit landa innan kraschen var fullbordad, så det blev en bra bild ändå. Det var inte värre än att jag efter några timmars vila med benet i högläge kunde ge mig ut på banan igen. Tyvärr ny fotograf men highsider, i samma kurva. Det blev inte "tredje gången gillt" för stöveldjävlen fastnade i hojen och nu gick definitivt knäet ur led - för resten av veckan. Kryckorna blev min närmaste dagen efter. Kära dagbok, det var inte det jag ville prata om. När jag låg där och stönade av smärta passerade min son och såg nedlåtande ut. Han stannade inte. När jag frågade varför, påstår han att han tränade och har inte tid och stanna varje gång pappa, som han utryckte det, "failar". Kära dagbok, ibland känns det som om min son måste träna lite på vår "fader-son relation" och undertecknad på Stubbrace... Perkele.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar