Jag brukar säga att en sons uppgift här i livet är att göra mamma orolig och pappa besviken.
Minsta pojken Fabian, 4 år, var idag med som supporter på backrace med Cross (slalom upp för skidbacke, på tid) där undertecknad lyckades skämma ut mig inför publiken, på första parkett, genom att under racet göra en tidsödande lowsider med min CRF450 framför "läktaren". Till mitt försvar ska sägas att jag var inte ensam. Att svänga snabbt på gräs är svårare än man kan tro.
Tidigare i veckan överraskade min 4 åriga son mig genom att lära sig cykla, utan vägen via stödhjul! Dessa låg på bänken sedan en veckas tid. Pappa har inte haft tid att montera. Förra helgen trampade han därför iväg själv utan assistans. Först tre meter, andra försöket 30 och sedan obegränsat. Svänger och stoppar, som mammas gata. Säljes, stödhjul s.g.s nya! Hur som helst ikväll överaskade han mig ännu en gång genom att hoppa upp på sin PW50 cross där vi de blott fyra-fem tidigare körningarna haft ett par hemmapulade stödhjul från en rullator (!) monterade. Mammas gata igen! Sedan sladdade han in framför en förvånad far och deklarerade högtidligt. "Pappa, när jag blir stor ska jag köra från dig!".
Så besviken jag blev... Har han inte större målsättning än så säg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar