Crossen var nyvaxad, kedjepaketet, bromsgreppet, bromsbelägg och kopplingsvajern bytt.
Avslutat med en rejäl rundsmörjning invändigt och utvändigt så rent tekniskt oroade jag mig inte!
Efter en brakfrukost och nedresa helt utan punktering gick jag i säng tidigt för att vara utvilad inför lördagen, hann t.o.m insupa lite depåatmosfär före. En första Endurotävling (endurokörning överhuvudtaget) är ju ändå speciell, bäst å vara mätt o utvilad. Ränneslätt är ju ändå så nära Enduro VM undertecknad kommer och licensen var med, jajamensan fattas bara.
Solen sken och jag hade tilldelats start precis mitt i smeten av de 400 i min klass, kände en patos av lugn innan start.
Skrattade t.o.m åt det fåniga att skyddsglasögonen immade igen i väntan på att den röda lampan skulle slockna!
Direkt startade Crossen, givetvis, den manliga sparken visade vem som bestämde - nästan. Fick nämligen "kärringstopp" direkt efter. Sen kickade jag min vana trogen till gnolandet av "förlåt lilla söta du vinner, du bestämmer visst..." Åntligen igång efter vad som upplevdes som en evighet, full socka till slutet på svansen, dvs 100 meter rakt fram.
De inledande kurvorna gick på jord/sandbana innanför breda fållor och jag körde om säkert trettio personer på yttern, innern, över och under fram till skogen. Äntligen skogen! Tvärstopp igen. Crossar framför, på sidorna, över, bakom och fan om de inte var någon under också. Vet inte hur länge jag stod i kö på den smala stigen i uppförsbacke annat än att motorn kokade och kopplingen svimmade (får svårligen i neutralen med motorn igång). Kopplingen var nu lika distinkt som överkokta makaroner. Kaptens Haddocks (Tintin) vokabulär framstod som rena syjuntan.
Stretade vidare men med 10 % av sträckan avverkad och 30 gånger köande och lika många motorstopp senare fick en stackars funktionär som korsade min väg veta att hade jag "velat köa till helvetet fryser till is hade jag lika gärna kunnat valt Stockholm i rusningstrafik och sparat 600 spänn". Nåväl han verkade inte ta det så hårt utan vi kämpade på med att försöka fixa kopplingen helt utan verktyg, en leatherman kunde man dödat för....
Hur som helst under tiden vi meckade löste sig grundproblemet, alla medtävlande försvann nämligen.
Resten av körningen bevakade jag framgångsrikt sista platserna, visst körde jag om någon enstaka eftersläntare och blev omkörd av eliten men det rullade i alla fall på om än långsamt. För ganska snart framkom att mitt nya drivpakets utväxling inte var framgångsrecept för detta, hela varvet togs mer eller mindre på ettan och ibland tvåan. Med marginellt återhämtad koppling fick jag helt enkelt planera körningen och försöka undvika "situationer".
In för varvning med vätsketankning och ut igen. En viss trötthet, speciellt i högerben började nu infinna sig och rejäl påkörning bakifrån gjorde inte saken bättre (han stannade och bad om ursäkt, så udda får vara jämt). Körde ändå 20 min snabbare och därmed upp några pinhål i tabellen. Var på hugget när jag gick in i stadion för ett tredjevarv, men hann inte innan målflaggan föll och med den min målsättning. Slutade som 316 av 348 som gick i mål. Måste erkänna att jag var (är) besviken på resultatet och duschen givetvis helt utan varmvatten!
Nu hade jag inte tänkt köra detta som annat än en engångsgrej. Jag har helt enkelt inte fått mersmak på skiten utan vill ha revanch på Stenslätt, förlåt Ränneslätt. Vi får se om anfallet släpper i vinter. Funderar oavsett på att löpa linan ut och avyttra nuvarande trotjänare och uppgraderar till en Cross med startmotor inför 2012 utifall att! Hur blev det egentligen så här illa? Jag skulle ju bara....typ "been there done that!"
Ja givetvis höll på glömma.
Sedan måste jag lära mig finska också så jag kan prata med funktionärer nästa år utan att vara oförskämd. Saaaatans Perkele, typ!
Shit vilken lång vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar