Det är ingen hemlighet att jag en gång i tiden (20 år) skaffade hoj för att få ligga. Att man behöver ordentligt med skydd om man åker hoj, speciellt Enduro, kan inte heller undgått någon nykter själ. Min vän R fick bittert erfara i vintras att även om man har skydd räcker det inte alltid. På ett lättare och ganska rakt parti (där det givet går fortare) fick han kast på Endurohojen i regnblötan och landade på knä. Skyddet från den stora “Bildelsförsäljaren” höll, men inte knäskålen! Snudd på värdelöst. Där låg han och tyckte synd om sig själv och undrade hur i helvete långsam undertecknad kunde vara som aldrig dök upp och kunde dra honom till depån som en räddande ängel. Förklaringen låg i att jag bara 100 meter bort fortfarande låg på alla fyra och grävde fram min hoj ur lerbotten på krondiket, där jag halvt som halvt dränkt den under vattenmassor. Misslyckades nämligen totalt att vinna tid genom att hjula över den regnsåphala träbron varpå “HerrBerg” istället behagade drifta och ställde sig på tvären. Åkte tillslut över kanten med ärslet först. Skammen var total. Även mina "bara något" dyrare men “MC-märkesknäskydd” av formplast fick en kyss och sprack av smällen (helt korrekt i.o.f) för knäskålen höll och jag kunde köra tillbaka till depån för egen maskin. Där min vän satt och väntade. Gud skyddar dårar och barn.
Med trasiga delar hamnar man hos lokala bysmeden som talade sig varm för “kungen av knäskydd”. VM nivå. Tony Cairoli (åttonde i år). Kolfiber, titan, ställbar stretch, individuellt justerbara osv. Allt var perfekt utom priset som fick syret att ta slut i butiken och börja snurra. Det blev ingen affär, inte lätt och vara arbetarklass. Tiden gick och efter en slitsam vinter fanns ett enklare alternativ under våren ute på marknaden som jag ville unna mig själv. Utan "Kulfibret" men med aluminiumram, i övrigt samma koncept. Priset var ändå hissnande fyra långa. Inte ens skallen eller fötterna har det så fint. Ångesten var total när jag gick ut från bysmeden med lådan under armen, efter att väntat månader på leverans. Därefter låg hjälmen mer eller mindre på hyllan hela senvåren och sommaren tills jag helgen innan tävling insåg att jag var anmäld utan möjlighet att dra mig ur med hedern i behåll. Grisen på väg till slakt fick panik, hjälmen letades upp och benskydden plockades ur lådan. Körde samma vecka hårdträning på lokala crossbanan tills bakramen blev hängandes enbart i sadeln, som givetvis sprack. Kanske man skulle kollat skicket på "HerrBerg" före med tanke på det dåliga (eller högst selektiva) minnet från vinterns eskapader. De nya benskydden funkade inte alls, alltid i vägen. Nu gick uppladdningen från dåligt till nattsvart med fulnattmeck som följd.
“Tävlingen”.
Evenemanget var uppdelat i två heat med tre varv a 7 km och kort paus mellan. Till heat ett fick jag en hyfsat bra start och hängde på en bättre förare en bra bit tills ett ödesdigert beslut, att i ett besvärligt sluttande passage försöka byta spår för att vinna fart, vilket resulterade i en rejäl fastkörning och att framhjulet pekade nedåt istället. Jag kunde bara se på när hela kopplet av skadeglada konkurrenter försvann, tills de längre inte hördes innan vändningen var ett faktum. När jag väl kom in i matchen igen skavde “benskydden från helvetet” när jag körde fatt de sista förarna. Inte blev det bättre att jag köra om samma förare flera gånger gånger i ren förbannelse, fullagningen av sadeln hade pajat och den ramlade hela tiden av. Som de måste undrat. Det blev stumfilm i depån i väntan på att andra heatet skulle starta. För att hålla de negativa tankarna borta tejpade jag fast sadeln med Jesustejp och klurade skamset ut att benskydden satt fel i förhållande till stöveln.... I andra heatet hade jag en sämre start men bättre flyt i körningen vilket var viktigare, benskydden satt nu märkbart bättre. På näst sista varvet under ett enklare (läs snabbare) parti jagade jag framförvarande men fick ett kast som jag inte redde ut och slutade med att HerrBerg landade olyckligt rakt över mitt ben med rejält knäppljud. Det var knäskålen som protesterade när benet inte gick att böja framåt längre. Med ansiktet begravet i händerna lyckades jag pressa bort “liket” med det fria benet, övertygad om att det var illa. Riktigt illa. Vem skulle köra hem skåpbilen? Sjukskrivning? Döm om min förvåning när jag lyckades vicka på tårna. En annan förare stannade och hjälpte till och när jag hämta andan tillräckligt lyckades jag stå på benen och t.o.m kliva upp i sadeln och hitta en exit. Att fortsätta tävla var uteslutet, lyckades precis ta mig till depån. Där mötte en glad liten son upp med tröstande ord, att han var nöjd med min insats iallafall. Vad svarar man på det? Tydligt att han har inte några större förväntningar på mitt tävlande än att jag överlevt.
Efteråt påpekade en för dagens snabbaste förare att även han hade liknande benskydd. De var nämligen väl lämpade ur rehabiliteringssynpunkt, om man ville fortsätta köra även med skadat knä, vilket lät som en “vanlig dag på jobbet” för halvproffs. Men tillade att de fungerade givetvis lika bra i förebyggande syfte. Självklar!. Bara två timmar gamla men redan “betalda”. En av mina bättre investeringar. På måndagen var man på jobb som vanligt, om än lite låg. Men inte lägre än vad lite rehabövningar i två veckor fixat. Härnäst ny hjälm och stövlar för träbron över krondiket på motionsslingan ligger kvar, mig veterligen.
Sannerligen har jag fått ligga sedan jag skaffade hoj. Det har varit asfalt, grusfållor, lecakulor, lerbottnar, rishögar, stenpartier, träbroar, klippor, sjukhussängar, stubbåker, gräsmattor, ambulansbrits och hemma på soffan med ett eller båda benet i högläge. “Remember when Bike was dangerous and Sex safe?” Yupp, and I love it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar