Nog skulle man vilja ställa sig och peka långfinger åt Henke med dumstruten.
Om det inte vore för "been there, done that".
Samma plats, samma tid, samma Bimota. Det hade varit lättare och leva med mormors obegripligt fula och bortskänkta vas som dök upp i antikrundan, men nej. Vi visste ju båda två vad vi såg.
Allt var säljarens fel, så måste det vara om vi ska kunna leva med vetskapen.
Hade utgångsbudet varit åtminstone 70 kilokronor och man lyckats pruta till hälften hade man varit kung idag. Men att få PoK-priset kastat i ansiktet kändes som en våt filt och känsla av "låter det för bra för vara sant...-igen?" Än i denna dag får jag en känsla av att hände det verkligen på riktigt?"
Jag borde vetat, för äkta NeppåttiKarakki lockar även det fram ansträngt skratt.
Fick ännu tidigare erbjudande att köpa en helrätt, gatlaglig N.C.R-knarr.
Inte bara en gång utan två. Hoppas arvingarna kan glömma och förlåta.
För det var då 'det var för bra för att vara sant' syndromet slog till. Andra ägaren kom till insikt att italienska extremhojar inte riktigt var hans pipa snus, när det kom till kritan, och erbjöd undertecknad "i förbifarten" NCR-TT1 för '90' stora sedlar. Tyckte det var liiite för dyrt just då, även om det var ett riktigt smycke. Velade länge om jag åtminstone skulle ta mig mod, ringa och "skambjuda" 65-70-75, men avstod.För varför skulle detta vara sant? Varför jag?
Rädda pojkar får som sagt aldrig kyssa vackra flickor.
Tiden gick och till slut fick jag höra det jag inte ville höra. Knarren förblev osåld länge då ingen förstått eller visat seriöst intresse, till sist gick den på export till Amerika. Som för att vrida om kniven, under mitt "skambud". Där på andra sidan jorden sitter någon lycklig och undrar hur vi Nordbor är funtade egentligen? Ser vi inte guldet som ligger framför våra fötter?
Så Henke, meddela vilket hörn du står i så får du sällskap.
Vi blir inte ensamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar