Som roadracingentusiast kan man inte låta bli att vara avundsjuk på ”kollegorna”, de på andra sidan stängslet, med motorcross. De har uppskattningsvis 50 ggr fler banor att köra på, lägre startavgifter och ett smörgåsbord av evenemang. Det en RR hoj tappar i värde på två-tre säsonger kostar en flångny Cross i inköp.
Sedan erbjuder motorcross körning ”runt hörnet” flera gånger i veckan, året om, vilket man knappast kan säga om RR då de flesta verkar ha minst 20 mil till närmaste, och i regel fullbokade, asfaltbana. Ej att förglömma, blott snöfria dagar. Alltså införskaffades en bättre beg 4T-cross som komplement till RR.
Att vara på topp i karriären, ansvarstagande far och finansiellt stärkt betyder för andra, som ”moppefuckot”, att man är lastgammal i gården. Detta ökennamn gavs på stående fot efter en lymmel retfullt påtalat hur kul det är att undertecknad ”börjat köra Cross på gamla dar”. I mer än ett avseende har han dessvärre rätt, att jag körde tung MC innan han var född har satt sina spår. Som att lära en gammal hund att sitta. Jag kan förbannat inte få det att fungera med bakbromsen, efter 20 år på asfaltbana, utan förlitar mig helt på fingertoppskänslan vilket ibland kan vara nog så spännande på löst underlag.
Glädjande nog har min yngsta arvinge (5 år) visat sig vara mer formbar än undertecknad varpå ”leksaken” (PW50) redan efter en sommar byttes mot ”riktig” cross med betydligt bättre fjädring och raskare motor, på gott och ont. Han sladdar runt, ibland okontrollerat med benen rakt ut, men glädjen går inte att missta.
RR och motorcross har i.a.f en sak gemensamt och det är vikten av att i sadeln placera kroppen på rätt ställe, vid rätt tidpunkt. Förvisso i RR mestadels på sidan om, i cross framåt eller bakåt. Min totala oförmåga att just placera kroppen rätt i crossadeln blev snabbt ett kännetecken och varje körpass liknade mer rodeo än galopp. Min mentor ursprungligen från Estland försöker ge mig råd, vissa fungerar direkt, andra inte lika bra. En av de sista stora pusselbitarna (förutom bakbromsen) har varit kurvtagning och att hålla blicken tillräckligt långt fram. Efter att han påtalat två gånger i rad att jag måste sitta längre fram för att sladda ut ur kurvorna mer kontrollerat (och därmed köra fortare), väste han ”sitter du inte längre fram i sadeln nästa gång får du en fet smäll” (höttandes med näven). Management by Perkele, en slags genväg förbi tidsödande peptalk till resultat direkt alltså. Sittandes på tanken (?) och vinglandes som en skadeskjuten kråka med blicken bortom grantopparna upptäckte jag att det fungerade trots allt bättre och jag har nu officiellt uppgraderats från rundningsmärke till en medtrafikant med vissa fjädringsinställningar kvar att lösa. Esten hade inte fostrats till lokal motorcrossmästare av sin far i onödan, metoderna kan alltid diskuteras. Inte minst att lära sig hålla munnen stängd när han och ena halvan av de "odödliga uppåtgående stjärnskotten" passerar. Andra halvan i depån bär förutom synliga kalsonger och lustiga kepsar på snedden även gips, så det är ingen lek att motionera här.
Sedan betraktar jag avundsjukt Minimonoåkarna nästgårds, på andra sidan stängslet, där borta på Kartingbanan. De små rackarna. Billigt att vara värst. Slipper släpvagn, fjädringsproblem och det eviga tvättandet av skitiga kläder, hojar och luftfilter. Minimoto, det blir en bra pensionering!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar