Fick en inbjudan till MC-Collection, Sollentuna, som gladde mig otroligt. Jag har varit där flera gånger sedan öppnandet men varje besök är lika trevligt, speciellt i gott sällskap. Denna gång fick jag även veta av Henke att absoluta majoriteten, om inte alla, av de utställda veteranhojarna har en och samma ägare. Ingen möda har sparats utan varje utställd MC har rätt typ av däck, är placerade och konserverad enligt konstens alla regler. Toppmoderna lokaler och gott om utrymme borgar för en imponerande miljö minst sagt. Trevligt att vi övriga ’vanliga dödliga’ mot en symbolisk summa kan ta del av detta.
Jag betraktar mig själv som vän till en av de absolut trevligaste och mest anspråkslösa bilsamlarna i Sverige, han är otroligt välkomnande person trots (eller kanske tack vare) sin exklusiva samling bilar som trängs i den rustika och mysiga utställningshallen. Mer än en gång har jag möts av stora famnen när jag vill botanisera bland hans senaste inköp eller varför inte erbjudas en åktur trots att var och en av bilarna betingar värde i klass med skapliga villor. Alla bilar, även de som genomgår renovering, körs regelbundet till olika märkesträffar.
Man kan inte låta bli att fundera på hur man själv skulle agera med en eller fler miljoner på kontot. Inget av scenario ovan, var för sig, passar riktigt i min världsbild då jag gillar hojar OCH aktivt körning, samt inte minst mek-lokaler. Så det får bli en toppmodern verkstad med en lyftbänk för varje hoj. Att drömma är gratis men då det knappast lär ramla ned stekta sparvar från himlen får man tänka i andra banor. Enklast och mest realistiskt är väl någon slags ”MC-pol” där ett dussin kompisar går ihop om gemensam lokal och satsar, säg 200 tkr vardera, för att köpa in ett gäng drömhojar. Givetvis ska där finnas en Ducati Desmosedici, en Honda NR750, Ducati 916SPS, Suzuki GSX-R750RR, Honda RC30, Bimota YB och någon äldre MV-Agusta om man känner för det. Visst en ”Britten” platsar men även för den som har råd är det ett väldigt dyrt nöje.
Tänk er själva känslan när Ni tänder ljuset i garaget och ser en arme av drömhojar på rad. Alla är förvisso inte körbara då Desmosedicin kräver ständig och komplicerad service i kombination av att alla ägare vill köra hårt och länge men ingen serva. NR750 saknar svåra, vitala delar sedan evigheter tillbaka. Både GSXRR och RC30’an har varit omkull på bankörning för tredje helgen i rad. Då återstår tre hojar på tolv hojsugna, varav MV-Agustan råkar vara obesiktigad. Minst sagt knepig ekvation.
För det ligger väl en uns sanning i det gamla bondeordspråket, ”Det är lättare att dela fru än traktor”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar